What kind of girl I am..
Det här äter upp mig in ifrån.. Jag försöker att trösta mig med att ingen är perfekt och att jag bara begått ett misstag. Men det här är inget misstag.. Utan ett val jag gjorde.
Jag litade nog för mycket på mig själv men som du redan förutspått så gick det över styr..
Jag som under alla år kallat DEM idioter men har nu gjort precis samma sak och jag förstår inte ens varför..
What kind of girl I am.. I've lost my mind
Jag litade nog för mycket på mig själv men som du redan förutspått så gick det över styr..
Jag som under alla år kallat DEM idioter men har nu gjort precis samma sak och jag förstår inte ens varför..
What kind of girl I am.. I've lost my mind
Det kryper inuti mig
Ångesten kryper inuti mig.. Varför gör jag alltid saker som får mig att må dåligt och varför kan jag aldrig nöja mig med det jag har.. ? Jag har sån ångest, jag orkar inte med det här. Denna mörka hemlighet kan jag inte berätta för någon, inte för någon alls!..
Jag måste lära mig att misstag man gör kommer finnas där för alltid, vare sig som är stora eller små. Det finns ingenting som nånsin kommer kunna spola tillbaka tiden och få det där misstaget ogjort. Jag måste därför lära mig att stå för mig själv, att våga och klara av att säga nej! Jag kan inte hålla på så här, jag trodde att jag hade mognat med åren men jag hade nog fel.. Det här är bara så fel!
Klockan är 14.00 och jag vill bara fortsätta sova, jag vill bara sova så att jag slipper med ångesten i några timmar till. Men det värsta är att när jag inte är vaken så drömmer jag om det och det blir sedan en mardröm när jag vaknar då jag tror att allt är som det ska igen. Men det är det fan inte!
Jag måste lära mig att misstag man gör kommer finnas där för alltid, vare sig som är stora eller små. Det finns ingenting som nånsin kommer kunna spola tillbaka tiden och få det där misstaget ogjort. Jag måste därför lära mig att stå för mig själv, att våga och klara av att säga nej! Jag kan inte hålla på så här, jag trodde att jag hade mognat med åren men jag hade nog fel.. Det här är bara så fel!
Klockan är 14.00 och jag vill bara fortsätta sova, jag vill bara sova så att jag slipper med ångesten i några timmar till. Men det värsta är att när jag inte är vaken så drömmer jag om det och det blir sedan en mardröm när jag vaknar då jag tror att allt är som det ska igen. Men det är det fan inte!
Ångest..
Ligger just nu hemma hos en kompis och tar det lugnt. Min dag har varit bra men samtidigt pain in the ass! Jag har nämligen haft ångest hela dagen och jag orkar bara inte med det. Kanske därför det har krampat i min mage hela dagen och jag känner mig liksom stressad över något?.. Men jag hoppas bara på att jag somnar snart och mår bättre imorgon när jag vaknar!
It gets better
Jag har en fråga till er.. Vad får er att må bra? Vad får er att må bra när ni som mest bara vill försvinna och aldrig mer komma tillbaks?
Kom på den här frågan när jag läste (denna) blogg! Hon är så otrolig vacker och har en så otroligt vacker kropp och är en toppen tjej. Men tack vare hennes sociala fobi så står hon inte ut med sig själv.
Nu kom jag att tänka på när jag var nere i en depression. Jag mår nästan dåligt av att tänka tillbaks på den hemska perioden. Allt började med att jag bytte skola, och redan då var jag inte helt frisk. "Frisk och frisk är väl kanske inte rätt ord men det får duga". Jag var olyckligt kär, min mamma och jag hade världens kris, jag saknade min pappa och jag hade börjat ta avstånd från mina vänner.
Allt handlar om att man måste vilja må bra, man måste vara stark och man måste kämpa. Lättare sagt än gjort kan jag lova hörrni! De flesta som mår dåligt är "rädda" för att må bra. Så var det för mig och jag har pratat med många andra unga tjejer i min ålder som kände precis likadant.
Jag var för utmattad för att orka ta tag i situationen och jag var för feg för att våga må bra. Jag var inte bra på att må bra, jag visste ju bara hur det var att må dåligt och det var det jag var bäst på. Men någonstans så trivdes jag med att må dåligt. Jag tappade verklighetsuppfattningen och det var mitt skal. Jag förtjänade inte ens att må bra för det var menat att jag skulle må dåligt. Det var utsett av gud och jag hade förtjänat det.
Ibland gjorde det bara så ont.. Jag kunde ligga i sängen och skrika i timmar, samtidigt som det ibland inte kändes något alls, då jag bara var tom och ensam..
Varför mår alla andra så bra? Är det menat att jag ska må så här? Hur kan dom ha så roligt och varför känner dom ingen smärta är något jag grubblade på ofta. Varför var det bara jag?
Men.. Det var ju inte bara jag, det visste jag. Det fanns människor som var världens finaste som levde ett rent helvete och det visste jag.. Det var det ända, det ända som kunde ta bort en hundradel av min sorg. Jag visste hela tiden att jag inte hade det värst, men för det så slutade jag inte undra varför jag var en av dom som ville dö..
Jag ville bara vara ensam. Jag ville inget annat än att vara ensam. Smärtan skulle bort, jag försökte många gånger sova bort smärtan och visst det hjälpte under den tiden jag sov men sedan vaknade jag och mådde lika dåligt igen.
Jag funderade många gånger på att ta livet av mig som pappa gjorde. Men jag vågade aldrig, och jag kände mig egoistisk som ens tänkte den tanken med tanke på den smärtan pappa lämnat efter sig.
Jag minns det så väl, jag orkade inte mer. Och existerade världen ens? Det visste jag knapt då det ibland kändes som att jag stog och tittade på jorden utanför jordens yta. Jag var oälskad och obehövd tyckte jag, varför hade pappa annars lämnat mig?
Men idag vet jag att när man mår dåligt, så blir det bättre. Man måste bara hitta styrkan som inte alltid finns där!
Kom på den här frågan när jag läste (denna) blogg! Hon är så otrolig vacker och har en så otroligt vacker kropp och är en toppen tjej. Men tack vare hennes sociala fobi så står hon inte ut med sig själv.
Nu kom jag att tänka på när jag var nere i en depression. Jag mår nästan dåligt av att tänka tillbaks på den hemska perioden. Allt började med att jag bytte skola, och redan då var jag inte helt frisk. "Frisk och frisk är väl kanske inte rätt ord men det får duga". Jag var olyckligt kär, min mamma och jag hade världens kris, jag saknade min pappa och jag hade börjat ta avstånd från mina vänner.
Allt handlar om att man måste vilja må bra, man måste vara stark och man måste kämpa. Lättare sagt än gjort kan jag lova hörrni! De flesta som mår dåligt är "rädda" för att må bra. Så var det för mig och jag har pratat med många andra unga tjejer i min ålder som kände precis likadant.
Jag var för utmattad för att orka ta tag i situationen och jag var för feg för att våga må bra. Jag var inte bra på att må bra, jag visste ju bara hur det var att må dåligt och det var det jag var bäst på. Men någonstans så trivdes jag med att må dåligt. Jag tappade verklighetsuppfattningen och det var mitt skal. Jag förtjänade inte ens att må bra för det var menat att jag skulle må dåligt. Det var utsett av gud och jag hade förtjänat det.
Ibland gjorde det bara så ont.. Jag kunde ligga i sängen och skrika i timmar, samtidigt som det ibland inte kändes något alls, då jag bara var tom och ensam..
Varför mår alla andra så bra? Är det menat att jag ska må så här? Hur kan dom ha så roligt och varför känner dom ingen smärta är något jag grubblade på ofta. Varför var det bara jag?
Men.. Det var ju inte bara jag, det visste jag. Det fanns människor som var världens finaste som levde ett rent helvete och det visste jag.. Det var det ända, det ända som kunde ta bort en hundradel av min sorg. Jag visste hela tiden att jag inte hade det värst, men för det så slutade jag inte undra varför jag var en av dom som ville dö..
Jag ville bara vara ensam. Jag ville inget annat än att vara ensam. Smärtan skulle bort, jag försökte många gånger sova bort smärtan och visst det hjälpte under den tiden jag sov men sedan vaknade jag och mådde lika dåligt igen.
Jag funderade många gånger på att ta livet av mig som pappa gjorde. Men jag vågade aldrig, och jag kände mig egoistisk som ens tänkte den tanken med tanke på den smärtan pappa lämnat efter sig.
Jag minns det så väl, jag orkade inte mer. Och existerade världen ens? Det visste jag knapt då det ibland kändes som att jag stog och tittade på jorden utanför jordens yta. Jag var oälskad och obehövd tyckte jag, varför hade pappa annars lämnat mig?
Men idag vet jag att när man mår dåligt, så blir det bättre. Man måste bara hitta styrkan som inte alltid finns där!
Mitt första inlägg
Det här blir mitt första inlägg, ni kanske undrar varför jag valt att öppna upp en ny blogg.. ? Jo, det är så att jag har en annan blogg som jag inte kommer skriva ut här, där jag känner att jag inte kan skriva ut mina innersta tankar. Därför har jag valt att starta upp en ny blogg och här kommer jag att vara anonym!
Jag kommer dela med mig av mina innersta tankar på den här bloggen så jag skulle uppskatta att folk har lite respekt!
Jag kommer dela med mig av mina innersta tankar på den här bloggen så jag skulle uppskatta att folk har lite respekt!
