stangdadorrar

Jag har en fråga till er.. Vad får er att må bra? Vad får er att må bra när ni som mest bara vill försvinna och aldrig mer komma tillbaks?

Kom på den här frågan när jag läste (denna) blogg! Hon är så otrolig vacker och har en så otroligt vacker kropp och är en toppen tjej. Men tack vare hennes sociala fobi så står hon inte ut med sig själv.

Nu kom jag att tänka på när jag var nere i en depression. Jag mår nästan dåligt av att tänka tillbaks på den hemska perioden. Allt började med att jag bytte skola, och redan då var jag inte helt frisk. "Frisk och frisk är väl kanske inte rätt ord men det får duga". Jag var olyckligt kär, min mamma och jag hade världens kris, jag saknade min pappa och jag hade börjat ta avstånd från mina vänner. 

Allt handlar om att man måste vilja må bra, man måste vara stark och man måste kämpa. Lättare sagt än gjort kan jag lova hörrni! De flesta som mår dåligt är "rädda" för att må bra. Så var det för mig och jag har pratat med många andra unga tjejer i min ålder som kände precis likadant. 

Jag var för utmattad för att orka ta tag i situationen och jag var för feg för att våga må bra. Jag var inte bra på att må bra, jag visste ju bara hur det var att må dåligt och det var det jag var bäst på. Men någonstans så trivdes jag med att må dåligt. Jag tappade verklighetsuppfattningen och det var mitt skal. Jag förtjänade inte ens att må bra för det var menat att jag skulle må dåligt. Det var utsett av gud och jag hade förtjänat det. 

Ibland gjorde det bara så ont.. Jag kunde ligga i sängen och skrika i timmar, samtidigt som det ibland inte kändes något alls, då jag bara var tom och ensam.. 

Varför mår alla andra så bra? Är det menat att jag ska må så här? Hur kan dom ha så roligt och varför känner dom ingen smärta är något jag grubblade på ofta. Varför var det bara jag? 

Men.. Det var ju inte bara jag, det visste jag. Det fanns människor som var världens finaste som levde ett rent helvete och det visste jag.. Det var det ända, det ända som kunde ta bort en hundradel av min sorg. Jag visste hela tiden att jag inte hade det värst, men för det så slutade jag inte undra varför jag var en av dom som ville dö.. 

Jag ville bara vara ensam. Jag ville inget annat än att vara ensam. Smärtan skulle bort, jag försökte många gånger sova bort smärtan och visst det hjälpte under den tiden jag sov men sedan vaknade jag och mådde lika dåligt igen. 

Jag funderade många gånger på att ta livet av mig som pappa gjorde. Men jag vågade aldrig, och jag kände mig egoistisk som ens tänkte den tanken med tanke på den smärtan pappa lämnat efter sig.

Jag minns det så väl, jag orkade inte mer. Och existerade världen ens? Det visste jag knapt då det ibland kändes som att jag stog och tittade på jorden utanför jordens yta. Jag var oälskad och obehövd tyckte jag, varför hade pappa annars lämnat mig? 

Men idag vet jag att när man mår dåligt, så blir det bättre. Man måste bara hitta styrkan som inte alltid finns där!